400 i sikte

En dryg halvmånad in i Talvikilometrikisa har jag cyklat ganska exakt 100 km och med det som utgångspunkt får mitt mål för de två månader tävlingen pågår vara 400 km. Förstås vill jag helst cykla mest av alla på min arbetsplats, men den här gången har vi också personal från andra enheter i vårt lag och jag har redan tidigt insett att jag inte har en chans mot han som kallar sig Aspnäsraket. Men nu har det tom stått på Pohjalainen att jag cyklar 3000 km i året, så det måste jag nog leva upp till i år.

365-utmaningen går det sämre med just nu. Idag är årets femtionde dag, men jag har bara sprungit 39 km hittills. En förkylning under den gångna veckan har hindrat mig från att träna och före det tog jag det tydligen också ganska lugnt en vecka… Jag hoppas på nya kilometrar i helgen!

Annons

2012 och de följande 365

2012 utmärker sig inte som något cykelår, det får 2011 stå för. Istället blev förra året löpningens år på många sätt. Boken Born to Run gav lusten att springa en rejäl skjuts framåt och mycket annat löparrelaterat gjorde att 2012 var året då jag åtminstone mentalt kände mig som en löpare, även om antalet km och farten kanske inte var något att skryta med alla gånger. NiceRun och BotniaLöpet, Facebookgruppen Knit and Run, Upploppet i P1 och Löparpodden är alla bidragande faktorer som jag är mycket glad över. Nu har jag tänkt att 2013 också ska bli ett springår, och jag utmanar mig själv med att jag ska springa minst 365 km sammanlagt i år. Det är väl inte så mycket, en futtig km om dagen, men å andra sidan krävs det regelbunden löpning hela året och jag tror det är riktigt lagom för mig som brukar ha en ovana att komma av mig.

Cyklingen då? 2011 blev det dryga 3000 km på hela året, 2012 blev det nog under 3000 km (fattades väl några hundra). Vardagscyklingen tog över och på den roliga cykeln har jag inte ens cyklat en tredjedel av hela årets distans. Hur det blir med cyklingen i år får vi se när våren kommer, tills det stretar jag vidare med cykelkärran och den gamla trotjänaren.

Gott nytt träningsår!

Flashback

Lunchdiskussion inför BotniaLöpet och jag får en flashback från barndomen. En sommar eller två tränade jag friidrott. Bästisen var med, så jag var med. Hon var duktig, jag gjorde så de andra inte behövde komma sist. Nu jobbar jag redan med den mentala biten av att av oss fyra från jobbet som ska springa på lördag är jag den som går i mål sist. Kan inte vänta mig annat när två av de andra är män och den tredje tränat löpning regelbundet hela sommaren. Nu låter det ju som om jag har stora problem med det här, men så är det nog inte. Jag tävlar helst mot mig själv och nu gäller tävlingen att komma under två timmar. Funderar dessutom redan på revansch på mig själv nästa år, tala om att ta ut saker i förskott…

Utvägning: 62,5

Projekt Julafton avslutades med 62,5 kg förra veckan, inte riktigt så bra som det var tänkt. Utgångsläget var 64, målet var fem lägre än det. Att jag varit mer eller mindre förkyld sen mitten på november har förstås varit en bidragande orsak. Men 62,5 kg får också vara utvägningen ur den här bloggen. När jag började i maj 2010 var första viktnoteringen 68,3 kg och under den tid som gått har jag gått ner betydligt mer än 6,1 kg, eftersom jag gått upp mellan varven också. När jag tittar på mitt diagram över månadsmedeltal ser jag att de tre sista månaderna av 2011 visar 63,1, de tre föregående visade alla 62,7. På sommaren hade jag en bottennotering, som väntat, och förhoppningsvis svänger det ditåt igen. Januari ska jag ägna åt att bära lådor och möbler och så förlängs den dagliga träningsrundan som cyklingen med kärra till och från dagis innebär.

Ni som kommenterat har varit mitt bästa stöd, puss och kram på er! Men att blogga om vikten har ändå inte varit den morot jag hoppades på när jag började, så nu får det räcka. Jag tänker nämligen på barnen och det ansvar man som förälder har för att de ska få en sund kroppsbild. Att mamma noterar varje hundra grams upp- och nedgång för allmänheten rimmar illa med den tanken. Så jag fortsätter väga mig i smyg varje fredagsmorgon, men håller siffrorna i mitt eget diagram. Vem vet, kanske jag bloggar här igen när långcyklarsäsongen för såna som jag börjar på nytt.

Tack och hej och gott nytt år!

63,1 och 3012

Näe, Projekt Julafton misslyckades fastän tanken var god och tiden var lång. Tolkar det som att jag inte är tillräckligt motiverad för viktminskning, nog vet jag ju hur man ska göra. Däremot förstår jag inte varför jag inte orkar motivera mig tillräckligt, då jag ändå inte är nöjd.

Trevligare att tänka på är att jag under veckan passerat 3000 cyklade kilometrar, årets mål! Ca 60 % cyklade med den roligare cykeln som nu står och väntar på våren.

62,9

Här går det långsamt och Projekt Julafton börjar kännas lite problematiskt. Med andra ord precis som det brukar vara med mina deadlines på den fronten.

Jag fick några kommentarer på det här med tråkig styrketräning. Body Pump och andra grupptimmar är tyvärr uteslutna, eftersom det förutsätter ett gymkort eller att man åtminstone kan gå regelbundet varje vecka och det brukar inte gå så bra hos oss. Gymkort vill jag inte betala för i nuläget, det skulle vara allt för lättförtjänta pengar för gymmet. Däremot har jag betalt för 10 gånger till simhallen och, hoppsan, de har ju faktiskt ett gym. Känner att mina undanflykter och bortförklaringar glider från mig… Dessutom har jag kvar det individuella programmet jag fick när jag gick på gym tidigare. Alla förutsättningar finns alltså, så bara den envisa förkylningen som bott i min hals ett tag går över på riktigt nu ska jag nog ta mig till simhallen och gymmet.

Höjer ribban

Hurra hurra, nu har jag cyklat längs hela Finlands gräns! Jag hittade en anteckning om 55 km som inte registrerats av någon cykelmätare, och plötsligt var det inte mycket kvar till 2690 km, som det är längs gränsen från Torneå till Vaalimaa. 3940 km är den totala längden på Finlands gräns och av det är territorialvattengränsen 1250 km. Nu är det ju ett tag kvar till nyår, så jag höjer ribban till 3000 cyklade kilometrar i år.

62,2 och 2144

Fredagen var en bra sifferdag. Inte för att jag riktigt förstår hur, men vikten hade ändrat i rätt riktning sen förra fredagen. Kanske tog förkylningen, som härjat med mig och dottern sen i tisdags, en del av matlusten? Sen blev det helg och en del slarv med sockerstrejken, tycker min inställning till strejken är onödigt nonchalant. Men idag har jag varit till tandläkaren, och det påminner ju en om att det finns många fördelar med mindre socker, så nu ska jag nog lyckas fram till födelsedagen om två veckor.

Eftersom fredagen var sista dagen i september var det också sista dagen av Kilometrikisa. Mitt mål för sommaren, 2000 km, passerades ju för någon vecka sedan, men sen sa han som cyklat längst ifjol att han kommit upp till 2100 km då. Givetvis måste jag spräcka det. Förkylningen ställde till det, men på fredag morgon saknades bara 5 km så jag cyklade en extra sväng före jobbet. Lagom till fredagslunchen hade han ändå kommit på att det nog var 2130 km han cyklade ifjol. Störande, men jag kände att jag måste släppa det, tiden räckte inte till och hälsan var inte vad den borde. Maken tyckte däremot inte att jag skulle nöja mig med det, så på kvällen cyklade jag ca 10 km med dottern i cykelsitsen och när barnen skulle i säng tog jag den snabbare cykeln ur garaget. Hejarop från de som alltid inspirerar till att cykla längre och en kvarglömd Tupla i cykelväskan gjorde rundan i mörkret till en riktigt trevlig tur och förkylningen var inte heller något stort problem. Det blev ca 30 km före jag kom hem och det kändes så oförskämt bra att inte ha gett upp tidigare på dagen! Jag slutade på 2144 km sedan mitten på maj och nu är det inte mycket kvar till hela årets mål.

De fina siffrorna till ära bjuder jag på en färgbild idag (och delvis för att bilden inte gjorde sig i svartvitt). Tycker hon är så fin, och lika stolt som jag är över mina kilometrar. Men lite stickgraffiti till vintern skulle nog sitta bra på den barbröstade damen.

Fortfarande 62,7

Den här veckan får det duga som gott resultat att vikten hållits på samma nivå som sist, det var en liten överraskning måste jag erkänna. Min sockerstrejk skulle behöva en strejkvakt, men nu har jag ryckt upp mig igen ska vi tro.

 Förutom helgens långcykling har det bara blivit en träningsrunda, ca 20 km på cykel på tisdag. Nu när det bara är en vecka kvar av Kilometrikisa ska jag försöka cykla över 10 km varje dag. Jag har ju redan uppnått mitt eget mål, men det är inte mycket kvar före jag cyklat längre än han som vann ifjol och det tillfället vill jag inte låta passera.

 

Övning i positivt tänkande

Eftersom jag cyklat över 100 km åtminstone en gång alla de tre senaste månaderna ville jag gärna göra det i september också, speciellt eftersom september är sista månaden i Kilometrikisa. Mitt mål för sommaren har varit 2000 km, och eftersom det ”bara” var 151 km kvar tyckte jag det var en lämplig distans för lördagens långcykling. Famlijen skulle till villan, så det fick bli mitt mål. Jag drog upp en rutt som verkade bra och skulle få cykla längs både Kyro älv och Lappo å.

Sen blev det inte riktigt som jag tänkt… Sov dåligt, var en timme försenad i starten, efter 5 km började det regna. Övervägde att svänga till Kvevlax och invänta familjen hos svärmor, men fortsatte eftersom regnet upphörde efter ca 10 km och prognoserna ändå såg lovande ut. Våt hade jag förstås blivit, men kläderna torkade hyfsat snabbt. Tyvärr gav kylan inte med sig lika fort. Det gick trögt och jag kunde inte riktigt njuta av vägen som nog var riktigt fin. Lunchen intogs i Ylistaro istället för i Alahärmä och gav nog inte riktigt det en lunch borde vid långcykling. Laddade väskan med kex, knackkorv och Tupla och började fundera på alternativa rutter. Vägen mellan Ylistaro och Ylihärmä var inte vidare inspirerande, åtminstone inte en dag som denna, och knäna hade redan börjat värka.

En till av dagens missar var att telefonens acku inte var laddad, så jag hade inte den nytta av GPS:en jag hade räknat med. Ett klart minus när man rör sig i okända trakter. Till sist beslöt jag att cykla via Komossa och Oravais från Alahärmä istället för via Jeppo, tyckte det såg kortare ut. (Nästa dag berättade Google Maps att det kortaste alternativet skulle ha varit riksväg 19 och 8 och till och med den planerade rutten på norra sidan av Lappo å skulle ha varit lite kortare än rutten jag valde. Längs riksväg 19 skulle jag dock ha stupat av tristess, kände jag på den korta bit jag cyklade där.) När asfalten tog slut i Kuoppala tyckte jag nån kunde komma och hämta mig. Cyklingen tog alldeles för länge och var ingen njutning med de sjuka knäna. Jag tror de helt enkelt hade fått för kallt, för när jag trampade på i jämn takt och fick upp lite värme var de inte lika sjuka. Tyvärr höll jag ingen jämn takt, för lusten att trampa tröt med jämna mellanrum. I en uppförsbacke, där jag mötte en kvinna med en hund, tänkte jag att jag åtminstone skulle trampa förbi kvinnan med äran i behåll, sen fick det gå hur sakta det ville upp till toppen. Precis jämsides med kvinnan  hoppade kedjan. Tjoho. Jag som brukar framhålla kraften av att tänka positivt fick verkligen testa mina teorier, och jo, det gick lättare när jag påminde mig om allt som ändå var bra än bara ältade sjuka knän, regnväder och tidens gång i förhållande till avverkade kilometrar.

När gruset tog slut och namnen på vägskyltarna blev mer bekanta steg humöret. Bäst på hela dagen var när kommit upp på kyrkbacken i Oravais och fick se havet breda ut sig ända till horisonten. Åar i all ära, men havet är ändå mitt vatten. Sist och slutligen blev det 156 km på knappa 9 h, medelhastighet nästan 21 km/h, men nån nöjestur var det inte.