Vecka 2

Typiskt, vecka två gick inte speciellt bra. Eftersom jag på förhand visste att helgen skulle bjuda på extremt lite tid för träning klämde jag in de två första av veckans fyra pass på samma dag och sprang både till och från jobbet på tisdag. Jag är väldigt glad att jag numera har möjligheten till transportlöpning och att familjepusslet ibland tillåter det, men allt springande helgen innan hade tydligen blivit lite väl mycket. Redan efter en kilometer på vägen till jobbet fick jag ont i benhinnorna. Jag hade problem med dem i november också och har inte sprungit så värst flitigt sedan det. Äh, skrot och suck. Vägen hem klarade jag tack vare världens kortaste löpsteg, men jag har aldrig haft så ont i benen som jag hade då jag kom hem.

Jag ville förstås vila benen några dagar och eftersom helgen inte gav utrymme för löpturer vilar jag fortfarande. Får nog ta om vecka 2. Hoppas benhinnorna hänger med den här gången. Tror att ett byte till barfotaskorna skulle vara bättre för benen, men de vanliga springskorna (som kanske börjar vara väl slitna?) är mina vinterskor, för barfotaskorna är så hala. Och nu har ju vintern kommit tillbaka efter en period med barmark, så där for både utsikterna för att cykla istället för att springa och för att byta till barfotaskorna. Nya tag.

Vecka 1

Första veckan med träningsprogrammet har gått och jag lyckades faktiskt med fyra pass! Är mäkta imponerad av mig själv, även om det såg dystert ut när transportlöpningen till jobbet på torsdag föll bort pga familjepusslet. Istället blev det tre pass på lika många dagar i helgen, och för att inte bli överansträngd direkt ersatte jag ”40 minuter distans” med en och en halv timme cykling på lördagen. Härlig premiärtur, även om fötterna frös i cykelskorna och det fanns gott om grus på cykelvägarna. Jag tog den klassiska rundan via Singsby och Karperö, men när jag cyklade över den nya omfartsvägen, som ännu inte är öppnad för trafik, kunde jag inte hålla mig från en liten avstickare. En helt ny väg utan trafik, solen och vinden i ryggen. Cyklade så långt det fanns väg, vände om och stånkade i motvinden tills asfalten tog slut och en vält på helgledigt indikerade att det var dags att svänga om.

De andra två passen gjorde jag som det stod i programmet, 30 minuter distans och 20 minuter fartlek. Det första blev en uppfriskande runda i regn och storm, bra test för nya jackan efter att jag laddat upp med kladdkaka till fredagsmyset. Fartleken var mitt första seriösa intervallpass och jag förstod direkt varför intervaller ses som så effektiv träning. Det var ju tungt, fastän mina intervaller inte var längre än avståndet mellan tre lyktstolpar.

Efter att ha tränat tre dagar i rad tyckte jag nog att 16 veckor med så här mycket träning känns lite väl, var ska jag ta all tid ifrån, men efter en dags paus är jag laddad igen. Imorgon springer jag antagligen två av veckans pass på en dag, eftersom jag planerar att springa till och från jobbet. Sen är det ju bara hälften av turerna, men nästan hela veckan kvar.

Första passet

 Jag har sneglat på ett träningsprogram för snabbare löpning på 10 km ett par veckor nu, utan att komma mig för att börja. Hos Knit and Run-vännerna fiskade jag efter lite pepp och nu känner jag att det är bara att köra igång. Fyra pass i veckan känns mycket, men något ditåt hoppas jag på och framför allt träningsrutin igen. Minus 15 får bli min träningsdagbok.

Programmet jag siktat in mig på finns i boken Bli en bättre löpare med Malin Ewerlöf, så nu ska jag med Malins hjälp få fart på den slumrande löparen som bor i mig. 16 veckor långt är programmet, så någongång lagom till juli borde jag vara igenom det. Första passet, som enligt listan är ”Lätt jogg 30 min” blevnågot helt annat, men väldigt inspirerande. Tillsammans med kollegorna har jag fått träna loss på Wasa Sports Club hela eftermiddagen! Det var väldigt roligt och känns  så bra nu efteråt, en riktigt bra start!

För många deadlines

En sak jag inte ska göra är att räkna hur många deadlines jag lagt upp för mig själv och min målvikt. Jag vet bara att de är lika många som antalet gånger jag misslyckats. Nu igen närmar sig en och nej, det går inte den här gången heller. Önskar mig lite mer övertygelse, karaktär, sisu och motivation. För mig är det tydligen betydligt enklare att roa barnen med att de får göra chokladbollar till lördagskvällen och sen äta upp största delen själv (aka kryphål i godisstrejken) och använda resterna av pizzajästen till bullar nästa dag. Så i helgen har vi ätit gott, bra så. Men på onsdagens NiceRun kommer jag att springa runt med mina barlastkilon och på bröllopet nästa helg (och på det efter några veckor) kommer jag inte att trivas med min kropp. Trist, och självförvållat. Ännu mer trist.

Men igår före frukosten sprang jag faktiskt 6 km. I min 365-utmaning har jag dyga 100 km när ca 150 dagar gått och i Knit and Run på Facebook fick jag uppmaningen att springa 3 km om dagen tills jag är ikapp. Tyckte det lät som en bra idé, rimligtvis borde man ju dessutom få upp tempot om man kör med korta rundor. Men det här med träningstid är en svår bit i familjepusslet och redan första ”varannan-dagen” föll löpningen bort. Därav 6 km dag fyra. Det blev en fin morgontur längs vattnet (har tyvärr inga bilder att bjuda på) men jag fick flera blåsor på tårna i värmen så jag hoppas de är borta till NiceRun.

Fredagspepp

Helgen är här och inleds överraskande nog med egentid. Man och barn har åkt iväg för att se om en fastfryst skotersläde smält loss och jag njuter med inspirerande bloggläsning före en runda i solskenet.  Förkylningen, rygg- och höftproblemen och den andra förkylningen hör till historien så nu ska jag ta itu med träningen igen. Hoppas verkligen att jag inte får några känningar i ryggen och höften nu!

Det ser ju lite dåligt ut med 365-utmaningen för tillfället. I februari och mars sprang jag totalt 4 gånger och nu när över 90 dagar gått har jag samlat ihop ynka 51 km. Det finns ju orsaker till det, men nu är jag sugen på att komma igång igen. Känns som jag måste börja från noll med all träning, men bättre att börja från noll än att inte börja alls.

Och på tal om statistik så slutade Talvikilometrikisa på 314 km för min del. Inte 400 som jag optimistiskt tänkte mig i mitten på februari, men det här är min vardagscykling, varken mer eller mindre. Och 1 maj börjar den riktiga Kilometrikisa igen!

Den inspirerande bloggläsningen då? Jo, idag har jag upptäckt Fia Fit och Cissi springer. Och nu när jag blivit inspirerad ska jag springa lite själv!

400 i sikte

En dryg halvmånad in i Talvikilometrikisa har jag cyklat ganska exakt 100 km och med det som utgångspunkt får mitt mål för de två månader tävlingen pågår vara 400 km. Förstås vill jag helst cykla mest av alla på min arbetsplats, men den här gången har vi också personal från andra enheter i vårt lag och jag har redan tidigt insett att jag inte har en chans mot han som kallar sig Aspnäsraket. Men nu har det tom stått på Pohjalainen att jag cyklar 3000 km i året, så det måste jag nog leva upp till i år.

365-utmaningen går det sämre med just nu. Idag är årets femtionde dag, men jag har bara sprungit 39 km hittills. En förkylning under den gångna veckan har hindrat mig från att träna och före det tog jag det tydligen också ganska lugnt en vecka… Jag hoppas på nya kilometrar i helgen!

32 i januari

Jag hade tänkt att varje månad skulle vara en egen liten deltävling för mig själv i 365-utmaningen. Och jo, i januari blev det 32 km så den delen klarade jag. Men, ilandsproblem, jag hade inte hittat på någon bra belöning, så jag blev utan pris. Å andra sidan är det kanske rätt åt mig, godissuget jag så stolt skrev att hade försvunnit var inte borta länge och med mitt godisätande har man nog inte gjort sig förtjänt av någon belöning.

I januari deltog jag också i en annan utmaning. I Facebookgruppen Knit and Run  hade vi en plankan-utmaning (ryggmusklerna och många andra får sig en omgång i denna statiska övning med tårna/knäna och armbågarna/händerna i golvet). Man skulle helt enkelt stå så länge man orkade när månaden började, helst träna flitigt sedan, och sen ta tid igen i slutet av månaden. Jag erkänner att jag inte gjorde en enda extra planka (bortsett från då övningen dök upp på kettlebell), men förbättrade ändå min tid med 29 %. Nu fortsätter utmaningen en månad till, utökad med burpees som jag inte riktigt fått grepp om ännu. Jag hoppas bara att de här utmaningarna kunde få mig att träna lite muskler här hemma, men jag tycks vara ett svårt fall…

Veckan som gick

Förra helgen hände det äntligen, jag fick lust att springa varje dag, varför inte två gånger samma dag, och godissuget jag haft så svårt med försvann. Jag hade tid att springa flera gånger och hittade nya roliga stigar nära hemmet. Kråkgrundet blir nog en återkommande favorit, ska blogga om den platsen senare i vår. Bilden är därifrån. På måndag gjorde jag ”transportlöpningspremiär” och var ovanligt hurtig för att vara jag.  I 365-utmaningen gick jag från -12 till flera km på plus och dessutom värvade  jag en till kompis, som också skulle försöka övertala sin sambo. Sen blev det tisdag, årets andra (snälla) magsjuka och på det vällde vardagarna in. Men nu är alla friska och när det är några timmar helg kvar finns det på nytt tid för att springa, så några km ska det bli ikväll. Just nu är saldot +-0.

2012 och de följande 365

2012 utmärker sig inte som något cykelår, det får 2011 stå för. Istället blev förra året löpningens år på många sätt. Boken Born to Run gav lusten att springa en rejäl skjuts framåt och mycket annat löparrelaterat gjorde att 2012 var året då jag åtminstone mentalt kände mig som en löpare, även om antalet km och farten kanske inte var något att skryta med alla gånger. NiceRun och BotniaLöpet, Facebookgruppen Knit and Run, Upploppet i P1 och Löparpodden är alla bidragande faktorer som jag är mycket glad över. Nu har jag tänkt att 2013 också ska bli ett springår, och jag utmanar mig själv med att jag ska springa minst 365 km sammanlagt i år. Det är väl inte så mycket, en futtig km om dagen, men å andra sidan krävs det regelbunden löpning hela året och jag tror det är riktigt lagom för mig som brukar ha en ovana att komma av mig.

Cyklingen då? 2011 blev det dryga 3000 km på hela året, 2012 blev det nog under 3000 km (fattades väl några hundra). Vardagscyklingen tog över och på den roliga cykeln har jag inte ens cyklat en tredjedel av hela årets distans. Hur det blir med cyklingen i år får vi se när våren kommer, tills det stretar jag vidare med cykelkärran och den gamla trotjänaren.

Gott nytt träningsår!

Påminnelsen

Jag har en blå stortå sedan BotniaLöpet. Sen när den faller bort är jag kanske inte så glad, men så länge den bara är blå och ful tycker jag faktiskt riktigt bra om den. Nu när jag inte springer så ofta av olika orsaker påminner den ändå mig om att jag både kan och orkar i hyfsad fart ganska långt. Och att bli påmind om det varje gång man ser sin stortå är ju inte så illa.