För många deadlines

En sak jag inte ska göra är att räkna hur många deadlines jag lagt upp för mig själv och min målvikt. Jag vet bara att de är lika många som antalet gånger jag misslyckats. Nu igen närmar sig en och nej, det går inte den här gången heller. Önskar mig lite mer övertygelse, karaktär, sisu och motivation. För mig är det tydligen betydligt enklare att roa barnen med att de får göra chokladbollar till lördagskvällen och sen äta upp största delen själv (aka kryphål i godisstrejken) och använda resterna av pizzajästen till bullar nästa dag. Så i helgen har vi ätit gott, bra så. Men på onsdagens NiceRun kommer jag att springa runt med mina barlastkilon och på bröllopet nästa helg (och på det efter några veckor) kommer jag inte att trivas med min kropp. Trist, och självförvållat. Ännu mer trist.

Men igår före frukosten sprang jag faktiskt 6 km. I min 365-utmaning har jag dyga 100 km när ca 150 dagar gått och i Knit and Run på Facebook fick jag uppmaningen att springa 3 km om dagen tills jag är ikapp. Tyckte det lät som en bra idé, rimligtvis borde man ju dessutom få upp tempot om man kör med korta rundor. Men det här med träningstid är en svår bit i familjepusslet och redan första ”varannan-dagen” föll löpningen bort. Därav 6 km dag fyra. Det blev en fin morgontur längs vattnet (har tyvärr inga bilder att bjuda på) men jag fick flera blåsor på tårna i värmen så jag hoppas de är borta till NiceRun.

Annons

Påminnelsen

Jag har en blå stortå sedan BotniaLöpet. Sen när den faller bort är jag kanske inte så glad, men så länge den bara är blå och ful tycker jag faktiskt riktigt bra om den. Nu när jag inte springer så ofta av olika orsaker påminner den ändå mig om att jag både kan och orkar i hyfsad fart ganska långt. Och att bli påmind om det varje gång man ser sin stortå är ju inte så illa.

Flashback

Lunchdiskussion inför BotniaLöpet och jag får en flashback från barndomen. En sommar eller två tränade jag friidrott. Bästisen var med, så jag var med. Hon var duktig, jag gjorde så de andra inte behövde komma sist. Nu jobbar jag redan med den mentala biten av att av oss fyra från jobbet som ska springa på lördag är jag den som går i mål sist. Kan inte vänta mig annat när två av de andra är män och den tredje tränat löpning regelbundet hela sommaren. Nu låter det ju som om jag har stora problem med det här, men så är det nog inte. Jag tävlar helst mot mig själv och nu gäller tävlingen att komma under två timmar. Funderar dessutom redan på revansch på mig själv nästa år, tala om att ta ut saker i förskott…

Utvägning: 62,5

Projekt Julafton avslutades med 62,5 kg förra veckan, inte riktigt så bra som det var tänkt. Utgångsläget var 64, målet var fem lägre än det. Att jag varit mer eller mindre förkyld sen mitten på november har förstås varit en bidragande orsak. Men 62,5 kg får också vara utvägningen ur den här bloggen. När jag började i maj 2010 var första viktnoteringen 68,3 kg och under den tid som gått har jag gått ner betydligt mer än 6,1 kg, eftersom jag gått upp mellan varven också. När jag tittar på mitt diagram över månadsmedeltal ser jag att de tre sista månaderna av 2011 visar 63,1, de tre föregående visade alla 62,7. På sommaren hade jag en bottennotering, som väntat, och förhoppningsvis svänger det ditåt igen. Januari ska jag ägna åt att bära lådor och möbler och så förlängs den dagliga träningsrundan som cyklingen med kärra till och från dagis innebär.

Ni som kommenterat har varit mitt bästa stöd, puss och kram på er! Men att blogga om vikten har ändå inte varit den morot jag hoppades på när jag började, så nu får det räcka. Jag tänker nämligen på barnen och det ansvar man som förälder har för att de ska få en sund kroppsbild. Att mamma noterar varje hundra grams upp- och nedgång för allmänheten rimmar illa med den tanken. Så jag fortsätter väga mig i smyg varje fredagsmorgon, men håller siffrorna i mitt eget diagram. Vem vet, kanske jag bloggar här igen när långcyklarsäsongen för såna som jag börjar på nytt.

Tack och hej och gott nytt år!

63,1 och 3012

Näe, Projekt Julafton misslyckades fastän tanken var god och tiden var lång. Tolkar det som att jag inte är tillräckligt motiverad för viktminskning, nog vet jag ju hur man ska göra. Däremot förstår jag inte varför jag inte orkar motivera mig tillräckligt, då jag ändå inte är nöjd.

Trevligare att tänka på är att jag under veckan passerat 3000 cyklade kilometrar, årets mål! Ca 60 % cyklade med den roligare cykeln som nu står och väntar på våren.

63,2

Tänkte fega ur och ”glömma” att blogga om viktuppgången, men så mötte jag mitt bättre jag som tyckte jag skulle skärpa mig.

62,4

Oförändrat viktläge, inget att skriva om alltså.

Jag har sprungit två gånger den här veckan och det känns riktigt bra fastän det gått trögt. Annat kan man inte vänta sig efter det långa uppehållet. Jag känner att regelbunden träning är det som ska hjälpa mig orka genom hösten för att jag inte ska falla ner i nåt chokladträsk som varken får mig att må bättre eller bli piggare. Många långa kvällar ensam med barnen väntar och jag anar att löpning på morgnarna är den bästa energikällan. Just nu har jag lite svårt med mig själv för att jag grälade på femåringen strax före han somnade, stackaren ville ju bara hjälpa till… En tur runt Metviken imorgon bitti ska nog göra söndagen till en bättre dag.

Övning i positivt tänkande

Eftersom jag cyklat över 100 km åtminstone en gång alla de tre senaste månaderna ville jag gärna göra det i september också, speciellt eftersom september är sista månaden i Kilometrikisa. Mitt mål för sommaren har varit 2000 km, och eftersom det ”bara” var 151 km kvar tyckte jag det var en lämplig distans för lördagens långcykling. Famlijen skulle till villan, så det fick bli mitt mål. Jag drog upp en rutt som verkade bra och skulle få cykla längs både Kyro älv och Lappo å.

Sen blev det inte riktigt som jag tänkt… Sov dåligt, var en timme försenad i starten, efter 5 km började det regna. Övervägde att svänga till Kvevlax och invänta familjen hos svärmor, men fortsatte eftersom regnet upphörde efter ca 10 km och prognoserna ändå såg lovande ut. Våt hade jag förstås blivit, men kläderna torkade hyfsat snabbt. Tyvärr gav kylan inte med sig lika fort. Det gick trögt och jag kunde inte riktigt njuta av vägen som nog var riktigt fin. Lunchen intogs i Ylistaro istället för i Alahärmä och gav nog inte riktigt det en lunch borde vid långcykling. Laddade väskan med kex, knackkorv och Tupla och började fundera på alternativa rutter. Vägen mellan Ylistaro och Ylihärmä var inte vidare inspirerande, åtminstone inte en dag som denna, och knäna hade redan börjat värka.

En till av dagens missar var att telefonens acku inte var laddad, så jag hade inte den nytta av GPS:en jag hade räknat med. Ett klart minus när man rör sig i okända trakter. Till sist beslöt jag att cykla via Komossa och Oravais från Alahärmä istället för via Jeppo, tyckte det såg kortare ut. (Nästa dag berättade Google Maps att det kortaste alternativet skulle ha varit riksväg 19 och 8 och till och med den planerade rutten på norra sidan av Lappo å skulle ha varit lite kortare än rutten jag valde. Längs riksväg 19 skulle jag dock ha stupat av tristess, kände jag på den korta bit jag cyklade där.) När asfalten tog slut i Kuoppala tyckte jag nån kunde komma och hämta mig. Cyklingen tog alldeles för länge och var ingen njutning med de sjuka knäna. Jag tror de helt enkelt hade fått för kallt, för när jag trampade på i jämn takt och fick upp lite värme var de inte lika sjuka. Tyvärr höll jag ingen jämn takt, för lusten att trampa tröt med jämna mellanrum. I en uppförsbacke, där jag mötte en kvinna med en hund, tänkte jag att jag åtminstone skulle trampa förbi kvinnan med äran i behåll, sen fick det gå hur sakta det ville upp till toppen. Precis jämsides med kvinnan  hoppade kedjan. Tjoho. Jag som brukar framhålla kraften av att tänka positivt fick verkligen testa mina teorier, och jo, det gick lättare när jag påminde mig om allt som ändå var bra än bara ältade sjuka knän, regnväder och tidens gång i förhållande till avverkade kilometrar.

När gruset tog slut och namnen på vägskyltarna blev mer bekanta steg humöret. Bäst på hela dagen var när kommit upp på kyrkbacken i Oravais och fick se havet breda ut sig ända till horisonten. Åar i all ära, men havet är ändå mitt vatten. Sist och slutligen blev det 156 km på knappa 9 h, medelhastighet nästan 21 km/h, men nån nöjestur var det inte.

 

Julklapp i sikte

Det är så mycket jag skulle vilja blogga om så jag kommer alldeles av mig. Om en uppmuntrande springtur i gott sällskap och efterföljande dopp i havet, om grönområdesplanerarens drömrunda i Åbo, om vikten som pendlar, om glädjen över att maken var ut och springa idag, om SportsTracker statistiknörden i mig blivit förtjust i… Men det får bli en annan dag, om det blir.

Däremot är det dags att ta sikte på julen nu, insåg jag när jag läste Mattus blogg.  Hos Liza Löpare (som tydligen finns i Vasa) hade han hittat Projekt Julafton som innebär att 5 kg ska bort på de 14 veckor som återstår till jul. Bra initiativ, jag kände att jag nog ska haka på om det nånsin ska bli nåt av mitt mål att komma under 60 kg. Imorgon blir det invägning, men sen kommer jag att hålla mig till mina vanliga fredagsvägningar. Har slarvat och bortförklarat mitt ätande i över en månad nu, men från imorgon till jul är det sockerstrejk som gäller. Jag håller mig till mina gamla principer:

  • Inget godis, ingen glass (snyft), inga bullar eller sånt, ingen limsa (hurra!), ingen saft, ingen sötad kakao (snyft)
  • Min födelsedag står utanför det här
  • Andras födelsedagar och dylika händelser ger mig rätt till ett väl valt undantag
  • Ketchup nej, lingonsylt ja
  • Bröd och annan mat med socker i är ok, men inte förstahandsval
  • Ingen sötad yoghurt
Får peppa mig själv genom att läsa det gamla inlägget om hur bra jag mådde av sockerstrejken i början av året. Synd att jag kom av mig.