Vecka 2

Typiskt, vecka två gick inte speciellt bra. Eftersom jag på förhand visste att helgen skulle bjuda på extremt lite tid för träning klämde jag in de två första av veckans fyra pass på samma dag och sprang både till och från jobbet på tisdag. Jag är väldigt glad att jag numera har möjligheten till transportlöpning och att familjepusslet ibland tillåter det, men allt springande helgen innan hade tydligen blivit lite väl mycket. Redan efter en kilometer på vägen till jobbet fick jag ont i benhinnorna. Jag hade problem med dem i november också och har inte sprungit så värst flitigt sedan det. Äh, skrot och suck. Vägen hem klarade jag tack vare världens kortaste löpsteg, men jag har aldrig haft så ont i benen som jag hade då jag kom hem.

Jag ville förstås vila benen några dagar och eftersom helgen inte gav utrymme för löpturer vilar jag fortfarande. Får nog ta om vecka 2. Hoppas benhinnorna hänger med den här gången. Tror att ett byte till barfotaskorna skulle vara bättre för benen, men de vanliga springskorna (som kanske börjar vara väl slitna?) är mina vinterskor, för barfotaskorna är så hala. Och nu har ju vintern kommit tillbaka efter en period med barmark, så där for både utsikterna för att cykla istället för att springa och för att byta till barfotaskorna. Nya tag.

Annons

Läxan

Träffade en fysioterapeut. ”Man ska bara göra så många övningar som man kan göra 100% rätt”, sa hon. Tror jag lärt mig det nu, för här sitter jag med en sned rygg och ett papper med stretchövningar.

Det här är lite pinsamt,  men jag får väl så lov att erkänna att det började med några armhävningar. På tårna. Sådana är jag inte stark nog att göra, men jag gjorde flera på raken ändå. Inte 100 % rätt, för att använda fysioterapeutens ord. Det var för åtta dagar sedan. Mot kvällen blev jag sjukare och sjukare i en muskel på vänster sida nere i ryggen och på måndagen kände jag att resten av ryggen blev stel. De andra musklerna försökte ju kompensera för den överansträngda stackare som inte gjorde det den skulle. Men sen blev det gradvis bättre. På torsdag tyckte jag att jag var bra nog för att skida, det passade ju så bra in i familjepusslet och då ska man väl passa på?

Nej.

Fredag och jag var lika rörlig som en höggravid och halt kvinna. Maken skrattade åt mig när jag skulle stiga ur bilen och till och med att cykla gjorde ont, det hade det inte gjort tidigare i veckan. Jag försökte få fysioterapi kommunalt, men väntetiden var åtminstone två månader. Via jobbet gick det inte heller, vår fysioterapeut var inte i jobb den dagen. Så jag tog mina pyttesteg och satte mig ifall något av barnen ville i famnen.  Det blev bättre över helgen, men flyttade sig neråt mot höften och kändes som foglossning. ”Det är klart du har sjukt, du har ju tappat en muskel”, sa 4-åringen som hört mig tala om att det onda flyttat på dig.

Idag lyckades jag få en tid hos fysioterapeuten i alla fall och hon konstaterade att ryggen är sned. En led i bäckenet flexar inte som den ska med den påföljden att både ryggens och benets muskler påverkas. De är korta och oj vad jag är stel. Hon höll med om att skidåkningen nog inte varit ett smart drag, för det ska man ha maximal rörelseförmåga i just den del av kroppen som var försvagad hos mig. Så nu är det bara att ta det lugnt och stretcha, ifall det inte blir bra har jag en ny tid om en månad. Jag får cykla eftersom det inte belastar så mycket, och som hon sa: ”Du har ju inte heller lätt att komma i och ur bilen.”

Ja, man ska bara göra så många övningar som man kan göra 100 % rätt. Dags att stretcha.