Veckan som gick

Kråkgrund

Förra helgen hände det äntligen, jag fick lust att springa varje dag, varför inte två gånger samma dag, och godissuget jag haft så svårt med försvann. Jag hade tid att springa flera gånger och hittade nya roliga stigar nära hemmet. Kråkgrundet blir nog en återkommande favorit, ska blogga om den platsen senare i vår. Bilden är därifrån. På måndag gjorde jag ”transportlöpningspremiär” och var ovanligt hurtig för att vara jag.  I 365-utmaningen gick jag från -12 till flera km på plus och dessutom värvade  jag en till kompis, som också skulle försöka övertala sin sambo. Sen blev det tisdag, årets andra (snälla) magsjuka och på det vällde vardagarna in. Men nu är alla friska och när det är några timmar helg kvar finns det på nytt tid för att springa, så några km ska det bli ikväll. Just nu är saldot +-0.

Annons

63,5

+1,1 kg, där kom alltså bakslaget. Men det var väntat, min kropp tycks tro det snart är dags att gå i ide så som jag äter. Det positiva är att jag kommit igång med att springa igen, den här veckan har det blivit av tre gånger. Skönast var off-road turen efter jobbet i måndags; ojämnt underlag som utmanade helt andra delar av hjärnan än de jag använt på kontoret. Därtill idel solsken, havsluft och minimalt med asfalt.

Men det här arma sockret… Snälla vem som helst, få mig att sluta äta sött!

Jag återkommer med bilder, bjuder bara på en som är ett par veckor gammal nu. Allt för att för en gångs skull vara snabb med att blogga.

62,2 och 2144

Fredagen var en bra sifferdag. Inte för att jag riktigt förstår hur, men vikten hade ändrat i rätt riktning sen förra fredagen. Kanske tog förkylningen, som härjat med mig och dottern sen i tisdags, en del av matlusten? Sen blev det helg och en del slarv med sockerstrejken, tycker min inställning till strejken är onödigt nonchalant. Men idag har jag varit till tandläkaren, och det påminner ju en om att det finns många fördelar med mindre socker, så nu ska jag nog lyckas fram till födelsedagen om två veckor.

Eftersom fredagen var sista dagen i september var det också sista dagen av Kilometrikisa. Mitt mål för sommaren, 2000 km, passerades ju för någon vecka sedan, men sen sa han som cyklat längst ifjol att han kommit upp till 2100 km då. Givetvis måste jag spräcka det. Förkylningen ställde till det, men på fredag morgon saknades bara 5 km så jag cyklade en extra sväng före jobbet. Lagom till fredagslunchen hade han ändå kommit på att det nog var 2130 km han cyklade ifjol. Störande, men jag kände att jag måste släppa det, tiden räckte inte till och hälsan var inte vad den borde. Maken tyckte däremot inte att jag skulle nöja mig med det, så på kvällen cyklade jag ca 10 km med dottern i cykelsitsen och när barnen skulle i säng tog jag den snabbare cykeln ur garaget. Hejarop från de som alltid inspirerar till att cykla längre och en kvarglömd Tupla i cykelväskan gjorde rundan i mörkret till en riktigt trevlig tur och förkylningen var inte heller något stort problem. Det blev ca 30 km före jag kom hem och det kändes så oförskämt bra att inte ha gett upp tidigare på dagen! Jag slutade på 2144 km sedan mitten på maj och nu är det inte mycket kvar till hela årets mål.

De fina siffrorna till ära bjuder jag på en färgbild idag (och delvis för att bilden inte gjorde sig i svartvitt). Tycker hon är så fin, och lika stolt som jag är över mina kilometrar. Men lite stickgraffiti till vintern skulle nog sitta bra på den barbröstade damen.

Fortfarande 62,7

Den här veckan får det duga som gott resultat att vikten hållits på samma nivå som sist, det var en liten överraskning måste jag erkänna. Min sockerstrejk skulle behöva en strejkvakt, men nu har jag ryckt upp mig igen ska vi tro.

 Förutom helgens långcykling har det bara blivit en träningsrunda, ca 20 km på cykel på tisdag. Nu när det bara är en vecka kvar av Kilometrikisa ska jag försöka cykla över 10 km varje dag. Jag har ju redan uppnått mitt eget mål, men det är inte mycket kvar före jag cyklat längre än han som vann ifjol och det tillfället vill jag inte låta passera.

 

Julklapp i sikte

Det är så mycket jag skulle vilja blogga om så jag kommer alldeles av mig. Om en uppmuntrande springtur i gott sällskap och efterföljande dopp i havet, om grönområdesplanerarens drömrunda i Åbo, om vikten som pendlar, om glädjen över att maken var ut och springa idag, om SportsTracker statistiknörden i mig blivit förtjust i… Men det får bli en annan dag, om det blir.

Däremot är det dags att ta sikte på julen nu, insåg jag när jag läste Mattus blogg.  Hos Liza Löpare (som tydligen finns i Vasa) hade han hittat Projekt Julafton som innebär att 5 kg ska bort på de 14 veckor som återstår till jul. Bra initiativ, jag kände att jag nog ska haka på om det nånsin ska bli nåt av mitt mål att komma under 60 kg. Imorgon blir det invägning, men sen kommer jag att hålla mig till mina vanliga fredagsvägningar. Har slarvat och bortförklarat mitt ätande i över en månad nu, men från imorgon till jul är det sockerstrejk som gäller. Jag håller mig till mina gamla principer:

  • Inget godis, ingen glass (snyft), inga bullar eller sånt, ingen limsa (hurra!), ingen saft, ingen sötad kakao (snyft)
  • Min födelsedag står utanför det här
  • Andras födelsedagar och dylika händelser ger mig rätt till ett väl valt undantag
  • Ketchup nej, lingonsylt ja
  • Bröd och annan mat med socker i är ok, men inte förstahandsval
  • Ingen sötad yoghurt
Får peppa mig själv genom att läsa det gamla inlägget om hur bra jag mådde av sockerstrejken i början av året. Synd att jag kom av mig.

Sockret, igen

Nog är det konstigt, säger jag ”sockerstrejk” blir det något helt annat. Förra måndagen sa jag just det och min ambition är ju en helhjärtad insats. Det tråkiga är att jag tenderar att hamna helhjärtat i andra diket ifall jag gör ett övertramp. Det blir verkligen allt eller inget, men tyvärr allt istället för inget. Korkat också att välja bort socker när förutsättningarna är så dåliga som de var för en vecka sedan. Jag var trött, ett kalas på kommande inom några dagar, en midsommar och sonens 5-årsdag. Men jag är nöjd med tårtfyllningen jag hittade på, jordgubbar och citronfromage var gott.

En annan konstig sak med psyket är hur mycket lättare det kan vara att stå emot tårtbjudningar och andra festligheter (ja, som om det inte räckte med hoten mot sockerstrejken jag redan nämnde så var det tårtbjudning tre dagar på raken på jobbet förra veckan) än det söta när jag är ensam. Det är nån form av omvänt grupptryck, för vanligtvis är jag ensam i mina sockerstrejkarambitioner. Knas. Nu tänker jag i alla fall göra ett nytt försök under inte allt för bra omständigheter, så den nya sockerstrejken börjar nu en dag före resan till Huvudstaden med familjen. Men cookiedagspicnic är cookiedagspicnic oavsett sockerstrejk och oavsett om den riktiga cookiedagen var för nästan en månad sedan.

 För att få en ordentlig start håller jag mig från kolhydratrika livsmedel idag och frukosten bestod av ägg, skinka och tomat. Till middag blir det kanske sallad och grillad kykling. Men varför kallas skinkförpackningarna återförslutningsbara, då de inte är det? Nog kan man ju vika ner locket tillbaka, men tätt blir det inte.

61,7

Jag vet att det bara är ett halvt kilo, men det känns ändå bra att vara på väg åt rätt håll. Det känns som jag kommit bra igång nu igen med att välja bort socker. Nu är jag i och för sig förkyld och när jag är sjuk blir det lätt så att jag äter godis och inget är så skönt åt en sjuk hals som glass, men förkylningen är väl övergående. Just nu är det lite bittert då ”alla andra” njuter av vädret och plaskar i hav och baljor. Själv har jag tillbringat en stor del av dagen i soffan, men kände för lite frisk luft och en glass på stranden ikväll så det blev 6 km med de nya cykelskorna. Ser fram emot att få cykla längre med dem, det kändes bra.

Cykla längre gjorde jag förra helgen. Jag har länge pratat om att cykla till Bernys vid Replotbron på sommarens första glass och söndag eftermiddag bar det av. Men väl framme vid Bernys var jag inte alls redo att vända hemåt. Jag var inte helt säker på hur långt det var till Fort Sommarö i Södra Vallgrund men cyklade dit ändå. Satt på stranden och avnjöt ett underdimensionerat mellanmål (hade ju inte trott jag skulle cykla så långt) och beundrade vyn från utedasset innan jag cyklade hem igen. Väl hemma visade mätaren 76 km, mer än dubbelt så långt som att cykla till Bernys och tillbaka.

62,3

Samma vikt som för två veckor sedan, men i alla fall en avsevärd förbättring från förra veckan. Hade nog säkert nån ogynnsam vätskebalans då. Över trettondagshelgen blev det mycket gott igen, men nu är jag trött på gott så nåt bra var det med det också. Och orsaken till allt det goda var en av de allra bästa, sy-lan med favoritjuntan! En del cykling har jag också hunnit med, 42 på onsdag och 36 igår. Hoppas på en tur ikväll också, det lär jag behöva efter att ha tillbringat dagen hemma, inomhus, med två barn som egentligen är tillräckligt friska för dagis…

Nu igen!

Nu gör den så där igen, min kropp, den fortsätter gå upp i vikt fastän jag lagt om mitt ätande. Lika var det efter påsken när det blivit mycket gott. Har nog läst för lite fysiologi för att begripa det här.

Sockerberoende är ju verkligen som vilket annat beroende som helst; jag vet vad som är bra, jag vet vad jag mår bättre av, men ändå kommer det perioder när jag tycks kunna äta hur mycket sött som helst. Förra veckan blev det mycket sött. Borde nog omprogrammeras.

62,3

Äsch då, jag som var så nära att komma under 61 för en vecka sen har nu det delmålet tre gånger så långt bort.  Resultatet är ändå inte överraskande på nåt vis. Det har varit många trevliga stunder med gott att äta och i slutet på veckan har jag varit alldeles för trött för att vara duktig. Dag för en omstart med sockerstrejken med andra ord.