16 km senare

Botnia Löpet blev inte riktigt som jag tänkt mig, det blev både bättre och sämre på flera sätt och än en gång får jag väl konstatera att det är så mycket man inte kan styra över. Ska i alla fall försöka samla lite tankar här, kan vara bra att återvända till i något senare skede.

Det började inte så bra. Min mage är överkänslig för signaler om att barnen håller på att bli sjuka, så igår kväll när sonen var blek och hängig var det jag som mådde sämst och magen blev lös. Nattsömnen led sedan inte pga honom, men pga den febervarma dotter som dök upp i vår säng. Magen var i olag ännu på morgonen och jag var rädd att vätskebalansen inte var den bästa för ett långlopp. Jag hade ingen vidare frukostlust, men åt lite gröt och en smörgås ändå. Borde kanske ha tankat lite extra vätska i det skedet.

Jag blev upphämtad av kollegorna och allt gick bra med logistiken och förberedelserna på plats i Vörå. (Att jag sedan en bra bit in i loppet kom på att jag nog hade handduk med men inte rena kläder, det är en annan sak.) Sen gick plötsligt startskottet och det var dags att springa.

Den första och längsta uppförsbacken hade sett ganska respektingivande ut på banprofilen, men i verkligheten gick det bra att springa upp för den, kanske för att den kom så tidigt i loppet. En vänlig Vöråsjäl sprang dessutom upp jämsides med mig och berättade att den här var värst och att en högre också var att vänta i slutet, men den var mest jobbig för att den var i slutet. Jag tackade, hade just funderat över att jag visste så lite om hur banan såg ut.

De två manliga kollegorna försvann ur synfältet i ett tidigt skede, men Emma hade jag nästa hela tiden koll på tack vare hennes kännspaka jacka. Hon berättade på hemvägen att hon ibland trott sig höra min röst bakom ryggen och sprang hela loppet med rädsla för att jag skulle springa om henne. För mig var det samma sak med ett annat gäng. Största delen av loppet sprang jag ensam, men jag trivs med det. Lättare att hitta den egna rytmen utan att behöva fundera på ifall de andra håller lämplig fart. Intalade mig att vila i mina steg istället för att jaga någon klunga och stundvis hade jag riktigt skönt flyt.

Magen hade blivit sig själv igen så vid vätskekontrollerna fyllde jag lite försiktigt på med vatten, någon skiva saltgurka och några russin. Eftersom jag inte är van att äta och dricka under lopp tog jag det väldigt försiktigt med den biten, men kände att jag nog behövde vad jag fick i mig men mer skulle jag inte ha pallat.

Efter ca 12 km (om jag minns rätt) vek rutten av från småvägarna in i skogen. Jag fick en riktig adrenalinkick och njöt stort av att få springa på underlag som krävde att hjärnan också var med! Även om mina barfotaskor inte har det bästa greppet är de väldigt roliga att springa i naturen med. Passerade ett stavgångspar som upplyste mig om att jag snart kommer ut till spånbanan, men det gjorde mig snarare besviken än uppmuntrad, som nog var tanken. Å andra sidan innebar ju spånbanan att målet kom närmare. Med all rätt började jag ju bli rätt så trött.

I skogen hade jag knappat in på Emma, för på spånbanan var avståndet till henne inte lika långt som ute på vägarna. Jag kom aldrig ifatt henne, det var jag för slut för, men uppmuntrande ändå att se hennes vit-rosa jacka. Spånbanan var nog det tyngsta avsnittet av banan, men närheten till målet höll humöret uppe. Jag kände att fingrarna hade domnat och noterade intresserad att jag aldrig förr sprungit så det hänt. Kortare frysattacker fick jag också, vilket kändes helt fel efter en lång fysisk ansträngning.

Sen tog spånbanan slut, jag var åter ute vid Norrvalla och sprang i mål (måste göra nåt åt pannluggen) en halv minut efter Emma, på den symmetriska tiden 01.40.01! Trodde ju knappt det var sant, under två timmar var mitt mål men hade räknat med en marginal på max 10 minuter. Och jag som redan sagt jag ska ta revansch på mig själv nästa år, blir inte det väl svårt nu? Om jag räknat rätt innebär tiden 6.15 min/km och det är snabbare än jag brukar springa! Samtidigt var det ju distansrekord med småtaskigt utgångsläge. (Tack cykelkärran som håller upp grundkonditionen och uthålligheten!)

Egentligen har jag mina största problem efter en ordentlig fysisk insats, som ett längre löppass eller många timmar på cykeln. Jag måste lära mig hur jag ska äta och dricka före, under och efter för att må bättre resten av dagen, som det är nu får jag räkna med huvudvärk. Så också idag. Alla tips mottages med tacksamhet och jag tror jag skulle ha en del att vinna på lite experimenterande inom det här området. Idag kändes det som att 20 km eller ett halvmarathon inte skulle vara någon omöjlighet om 16 km i terräng med mitt utgångsläge gick så här bra. Synd bara i så fall att förstöra eftersmaken av härliga upplevelser med ett värkande huvud och en onödigt (?) trött kropp.

Huvudvärk eller inte, det här lever jag länge på och känslan i skogspartiet ska jag suga på i flera dagar!

Annons