Påminnelsen

Jag har en blå stortå sedan BotniaLöpet. Sen när den faller bort är jag kanske inte så glad, men så länge den bara är blå och ful tycker jag faktiskt riktigt bra om den. Nu när jag inte springer så ofta av olika orsaker påminner den ändå mig om att jag både kan och orkar i hyfsad fart ganska långt. Och att bli påmind om det varje gång man ser sin stortå är ju inte så illa.

Annons

En perfekt kombination

Lyssna, lyssna, i Löparpodden pratar Lars och Niclas stickning och löpning med två kvinnor från Facebook-gruppen Knit and Run! Till och med jag nämns, men jag kan inte ta åt mig äran för att ha tipsat Knit and Run om Löparpodden, däremot nog för att ha tipsat Löparpodden om Knit and Run. Tänk det, jag får vara orsak till att två manliga Stockholmslöpare börjar sticka! De å sin sida inspirerar mig till löpning, kan det bli bättre?

16 km senare

Botnia Löpet blev inte riktigt som jag tänkt mig, det blev både bättre och sämre på flera sätt och än en gång får jag väl konstatera att det är så mycket man inte kan styra över. Ska i alla fall försöka samla lite tankar här, kan vara bra att återvända till i något senare skede.

Det började inte så bra. Min mage är överkänslig för signaler om att barnen håller på att bli sjuka, så igår kväll när sonen var blek och hängig var det jag som mådde sämst och magen blev lös. Nattsömnen led sedan inte pga honom, men pga den febervarma dotter som dök upp i vår säng. Magen var i olag ännu på morgonen och jag var rädd att vätskebalansen inte var den bästa för ett långlopp. Jag hade ingen vidare frukostlust, men åt lite gröt och en smörgås ändå. Borde kanske ha tankat lite extra vätska i det skedet.

Jag blev upphämtad av kollegorna och allt gick bra med logistiken och förberedelserna på plats i Vörå. (Att jag sedan en bra bit in i loppet kom på att jag nog hade handduk med men inte rena kläder, det är en annan sak.) Sen gick plötsligt startskottet och det var dags att springa.

Den första och längsta uppförsbacken hade sett ganska respektingivande ut på banprofilen, men i verkligheten gick det bra att springa upp för den, kanske för att den kom så tidigt i loppet. En vänlig Vöråsjäl sprang dessutom upp jämsides med mig och berättade att den här var värst och att en högre också var att vänta i slutet, men den var mest jobbig för att den var i slutet. Jag tackade, hade just funderat över att jag visste så lite om hur banan såg ut.

De två manliga kollegorna försvann ur synfältet i ett tidigt skede, men Emma hade jag nästa hela tiden koll på tack vare hennes kännspaka jacka. Hon berättade på hemvägen att hon ibland trott sig höra min röst bakom ryggen och sprang hela loppet med rädsla för att jag skulle springa om henne. För mig var det samma sak med ett annat gäng. Största delen av loppet sprang jag ensam, men jag trivs med det. Lättare att hitta den egna rytmen utan att behöva fundera på ifall de andra håller lämplig fart. Intalade mig att vila i mina steg istället för att jaga någon klunga och stundvis hade jag riktigt skönt flyt.

Magen hade blivit sig själv igen så vid vätskekontrollerna fyllde jag lite försiktigt på med vatten, någon skiva saltgurka och några russin. Eftersom jag inte är van att äta och dricka under lopp tog jag det väldigt försiktigt med den biten, men kände att jag nog behövde vad jag fick i mig men mer skulle jag inte ha pallat.

Efter ca 12 km (om jag minns rätt) vek rutten av från småvägarna in i skogen. Jag fick en riktig adrenalinkick och njöt stort av att få springa på underlag som krävde att hjärnan också var med! Även om mina barfotaskor inte har det bästa greppet är de väldigt roliga att springa i naturen med. Passerade ett stavgångspar som upplyste mig om att jag snart kommer ut till spånbanan, men det gjorde mig snarare besviken än uppmuntrad, som nog var tanken. Å andra sidan innebar ju spånbanan att målet kom närmare. Med all rätt började jag ju bli rätt så trött.

I skogen hade jag knappat in på Emma, för på spånbanan var avståndet till henne inte lika långt som ute på vägarna. Jag kom aldrig ifatt henne, det var jag för slut för, men uppmuntrande ändå att se hennes vit-rosa jacka. Spånbanan var nog det tyngsta avsnittet av banan, men närheten till målet höll humöret uppe. Jag kände att fingrarna hade domnat och noterade intresserad att jag aldrig förr sprungit så det hänt. Kortare frysattacker fick jag också, vilket kändes helt fel efter en lång fysisk ansträngning.

Sen tog spånbanan slut, jag var åter ute vid Norrvalla och sprang i mål (måste göra nåt åt pannluggen) en halv minut efter Emma, på den symmetriska tiden 01.40.01! Trodde ju knappt det var sant, under två timmar var mitt mål men hade räknat med en marginal på max 10 minuter. Och jag som redan sagt jag ska ta revansch på mig själv nästa år, blir inte det väl svårt nu? Om jag räknat rätt innebär tiden 6.15 min/km och det är snabbare än jag brukar springa! Samtidigt var det ju distansrekord med småtaskigt utgångsläge. (Tack cykelkärran som håller upp grundkonditionen och uthålligheten!)

Egentligen har jag mina största problem efter en ordentlig fysisk insats, som ett längre löppass eller många timmar på cykeln. Jag måste lära mig hur jag ska äta och dricka före, under och efter för att må bättre resten av dagen, som det är nu får jag räkna med huvudvärk. Så också idag. Alla tips mottages med tacksamhet och jag tror jag skulle ha en del att vinna på lite experimenterande inom det här området. Idag kändes det som att 20 km eller ett halvmarathon inte skulle vara någon omöjlighet om 16 km i terräng med mitt utgångsläge gick så här bra. Synd bara i så fall att förstöra eftersmaken av härliga upplevelser med ett värkande huvud och en onödigt (?) trött kropp.

Huvudvärk eller inte, det här lever jag länge på och känslan i skogspartiet ska jag suga på i flera dagar!

Flashback

Lunchdiskussion inför BotniaLöpet och jag får en flashback från barndomen. En sommar eller två tränade jag friidrott. Bästisen var med, så jag var med. Hon var duktig, jag gjorde så de andra inte behövde komma sist. Nu jobbar jag redan med den mentala biten av att av oss fyra från jobbet som ska springa på lördag är jag den som går i mål sist. Kan inte vänta mig annat när två av de andra är män och den tredje tränat löpning regelbundet hela sommaren. Nu låter det ju som om jag har stora problem med det här, men så är det nog inte. Jag tävlar helst mot mig själv och nu gäller tävlingen att komma under två timmar. Funderar dessutom redan på revansch på mig själv nästa år, tala om att ta ut saker i förskott…

Upplägget

Envisheten, som var betydligt mer framträdande i min personlighet förr, gjorde sig påmind och fick mig att tro att jag har något att göra på Botnia Löpet. Tillsammans med tre kollegor anmälde jag mig till Botnia Löpets 16 km:s-sträcka som går av stapeln om en vecka. Och jo visst, om jag hade fortsatt att springa som i våras hade det knappast varit något problem, men det har jag ju inte gjort. Däremot försöker jag intala mig själv att mitt upplägg är i toppklass och gör att jag kan springa knappt två timmar i sträck om en vecka. Hah. Jag grundade med en förkylning som började förra fredagen, men idag friskförklarade jag mig och sprang 5 km före frukost. Tyvärr tog det nästan 40 minuter, men jag sprang ju. Imorgon ska jag också springa före frukost, då ökar jag till 8 km och har plötsligt fått till halva distansen. Tanken imorse var nog att jag skulle springa ett varv kring Skogsbergets bana, men kroppen orkade inte med mer än dit och tillbaka. När jag kollade hur långt det var och ändå blev 5 km var jag hyfsat nöjd trots allt. Men imorgon blir det alltså ett varv i spåret också. Söndag paus, måndag kettlebell, tisdag och onsdag paus, torsdag en springtur och hej, sen är det plötsligt lördag. Låter det inte som ett vinnande koncept?

Vikten är tyvärr om inte rekordhög så flera kilo över var jag brukar röra mig. Lite onödigt att släpa runt dem i Vörå nästa helg, men för sent att göra nåt åt det.

 

 

 

Psst…

Ville bara säga att jag saknar den här bloggen lite ibland. Och när jag ändå är här kan jag ju också säga att jag sprang lite längre än vanligt idag (7 km) och det gick riktigt bra. Tog det i maklig takt, och det skulle inte ha varit nåt problem att fortsätta en bit till efteråt. Skönt! Löpinspirationen flödar, synd bara att det är så svårt att få till tid för det ibland.

Utvägning: 62,5

Projekt Julafton avslutades med 62,5 kg förra veckan, inte riktigt så bra som det var tänkt. Utgångsläget var 64, målet var fem lägre än det. Att jag varit mer eller mindre förkyld sen mitten på november har förstås varit en bidragande orsak. Men 62,5 kg får också vara utvägningen ur den här bloggen. När jag började i maj 2010 var första viktnoteringen 68,3 kg och under den tid som gått har jag gått ner betydligt mer än 6,1 kg, eftersom jag gått upp mellan varven också. När jag tittar på mitt diagram över månadsmedeltal ser jag att de tre sista månaderna av 2011 visar 63,1, de tre föregående visade alla 62,7. På sommaren hade jag en bottennotering, som väntat, och förhoppningsvis svänger det ditåt igen. Januari ska jag ägna åt att bära lådor och möbler och så förlängs den dagliga träningsrundan som cyklingen med kärra till och från dagis innebär.

Ni som kommenterat har varit mitt bästa stöd, puss och kram på er! Men att blogga om vikten har ändå inte varit den morot jag hoppades på när jag började, så nu får det räcka. Jag tänker nämligen på barnen och det ansvar man som förälder har för att de ska få en sund kroppsbild. Att mamma noterar varje hundra grams upp- och nedgång för allmänheten rimmar illa med den tanken. Så jag fortsätter väga mig i smyg varje fredagsmorgon, men håller siffrorna i mitt eget diagram. Vem vet, kanske jag bloggar här igen när långcyklarsäsongen för såna som jag börjar på nytt.

Tack och hej och gott nytt år!

63,4

Jaha, då när det börjar kännas som att den månadslånga förkylningen äntligen ska släppa sitt grepp och frustrationen över att inte få njuta av att vara ute och röra på sig når obehagliga höjder, då kommer stegringen tillbaka. Det var förra söndagen, så måndag och tisdag vilade jag så mycket jag hann. Sen hann jag inte vila mer, men de två kommande månaderna innebär mycket lådor hit och dit, kanske det kan kompensera styrekträningen som lyser med sin frånvaro?

63,1 och 3012

Näe, Projekt Julafton misslyckades fastän tanken var god och tiden var lång. Tolkar det som att jag inte är tillräckligt motiverad för viktminskning, nog vet jag ju hur man ska göra. Däremot förstår jag inte varför jag inte orkar motivera mig tillräckligt, då jag ändå inte är nöjd.

Trevligare att tänka på är att jag under veckan passerat 3000 cyklade kilometrar, årets mål! Ca 60 % cyklade med den roligare cykeln som nu står och väntar på våren.